SofiaKristina

Okej. Innan jag börjar berättelsen om min och Julias otroliga resa vill jag varna läsarna för att få fyrkantiga ögon med tanke på hur långt det här inlägget är. Men dock måste jag säga att det är VÄRD ATT LÄSAS. Tro mig. 
Ni kommer skratta åt mig och Julia och tycka att vi är dumma i huvudet, galna. Ja, tyck vad ni vill. Det här är vår resa.. 

Låt oss börja: Julia och jag hade bestämt oss för att göra en resa genom att lifta. Vårt mål skulle bli Amsterdam där "hitch hiker-vännen" Henrik bor och hälsa på. Vi tog med oss varsin jättestor ryggsäck som man har när man reser. Typ backpackers. Vi hade med oss så lite kläder som möjligt. En tjocktröja, mjukisbyxor och short, lite underkläder. Hygienartiklar som vi delade på. Små handdukar. Ja så lite packning som möjligt. Vi hade med oss ett tält, liggunderlag, sovsäck och mat man kunde äta på vägen som bestod av t.ex: Barnmatsburkar, fiskbullar, hårtbröd, påläggstuber, makrill, majskolvar på burk och liknande saker.

Resan tog ca 9 dagar. 3 dagar att komma till Amsterdam, stannade i 3 dagar, och tog oss hem på 3 dagar. I början försökte man räkna tuten man fick från alla bilister och lastbilschaufförer men efter 30, 40 var det omöjligt att hålla räkningen..

SVERIGE
Söndagen den 22 juni började resan då vi endast åkte till Linköping med Julias moster m. familj. Vi stannade där över natten innan vi begav oss vidare på måndagsmorgonen. Längs E4an stod vi med tummen i vädret och en skylt där det stod "Mot Helsingborg" kl.8.00 på morgonen. I två timmar stod vi utan att få ett enda napp! Jaha, okej, vi gör ett annat försök. VI går till bensinstationen och går på folk och frågar om man kunde åka med om de skulle neråt i landet. De flesta skulle förståss inte åt det hållet och vissa svarade spydigt att de inte tar upp liftare. Hm, bra början.
Det kändes ett tag lite hopplöst då plötsligt en man frågar oss vart vi är på väg. Han skulle ner mot Göteborg och tog gärna med oss. Såklart sa vi ja och nu var vi på väg!
  Nere i Göteborg satte vi oss under en stor bro för att undkomma regnet och kunna äta lite av våran mat vi bringat. Vi såg ut som två uteliggare när vi satt där på ett liggunderlag och käkade burkmat.

  

DANMARK
Någon eller två timmar senare tog vi Stena Line-färjan över till Fredrikshamn, norra Danmark. Det var en lång väg till början av motorvägen där det är lättast att lifta, men efter att ha vandrat 5 km i en enorm storm och kyla med våra stora tunga ryggsäckar stannade vi till vid ett transportcenter och gav oss på en kille från Ungern och frågade om vi kunde åka med honom. Han skulle åka med sin lastbil till gränsen mot Tyskland imorgon bitti kl.06.00 och det passade oss perfekt att åka med honom. Vi slog upp vårt tält bara 100 m ifrån lastbilen på en liten plätt bredvid en åker. Och det var den jobbigaste natten under resan. Det var ojämn mark, vi var riktigt frusna och det kändes som att tältet skulle blåsa bort vilken sekund som helst. Dålig sömn helt enkelt.
Men vi var ändå pigga att gå upp, käka lite frulle och sedan åka ca 5 timmar neråt mot Europa. Resan gick bra och när vi var framme i Padborg (Orten preciiis innan man kommer in i Tyskland) var det dags att käka lite innan vi hoppade på nästa bilist som tog oss in till Tyskland. Hittils hade det gått riktigt bra med liftandet. Vi hade flyt!

       

TYSKLAND
I Tyskland fick vi reda på att det tydligen varf olagligt att lifta, med vad gjorde vi? Vi fortsatte i alla fall såklart. Och det var inte svårt att få lift och långsamt gick det inte heller. Alla vi åkte med var uppe mellan 130-190 km/h. I Hamburg skjutsade ett par oss till ett bra "lift-ställe" där bilar hade lätt att stanna innan de kom ut på Autobahn. Det var en stor rondell som ledde ut mot Autobah mot Berlin eller till Bremen (Dessa två städer ligger åt helt olika håll) Där stod redan 3 killar och försökte på lift. Det var Pat, Julian och Nic från Seattle, jättetrevliga och roliga killar. Visserligen gick det inte så bra för dom, men när jag och Julia stod tillsammans med dom kanske det gick en aning lättare då det stannade en bil efter bara en liten stund. (Hm, vad kan det bero på tro?)
Vi två blev kvar en bra stund, många bilar hade stannat för oss men alla skulle till Berlin. Vi skulle ju till Bremen. Och med tiden fick vi reda på att det nästan inte gick några bilar till Bremen därifrån eftersom det var på hel fel sida av stan. Där hade vi förklaringen.
Vi blev kvar där under natten. Innan vi gav upp liftandet var det en tjock gubbe på en lien moped som plötsligt stannade mitt i rondellen och började STORGASTA på oss... På tyska såklart. Vi ropade att vi inte förstod tyska, bara engelska. Och ändå står han kvar en bra stund och tjabblar en massa goja på tyska. Vi står där som två frågetecken och fattar inte va han håller på med. Han åker vidare. Julia och jag tittar på varandra och sedan vrider sig båda av skratt. Man skrattar fortfarande åt det när man tänker på det.
  Dagen efter stod vi där igen, ristade in våra namn på stolpen som fanns där som andra liftare skrivit på innan vi äntligen fick lift mot Bremen. Och han som skjutsade oss skulle inte ens dit utan tog oss dit för att han förstod att ingen skulle annars tagit upp oss. Vi var väldigt tacksamma! 
I Bremen hittade vi en väldigt väldigt stor porrbutik. När vi gick förbi började en man prata lite med oss om affären och att i byggnaden fanns även en såkallad "porrbio" som han  rekommenderade starkt och tyckte att vi skulle kolla in den, men vi tackade nej och vi fortsatte vår resa.

      

HOLLAND
På vägen till Holland åkte vi med en karl som bjöd oss på glass. Tack! Ungefär vid åttatiden på kvällen släppte han av oss nånstans på vischan ca 10 mil från Henrik och Amsterdam vid en pub där vi tänkt se matchen mellan Turkiet-Tyskland. När matchen var slut hade det blivit mörkt ute och vi trodde inte att vi skulle komma fram till Amsterdam den kvällen. Men när vi såg en bil stack vi ändå ut tummen för att se om det fanns en chans. Och han stannade! Och skulle till Amsterdam! Lucky! Innan han släppte av oss fick vi 5 euro av honom och sa att vi träffat Hollands bästa, lyckligaste och rikaste man. Så vi tackade och tog emot, och kom hem till Henriks lya.

  

AMSTERDAM
Hos Henrik stannade vi i tre dagar. Första dagen medans Henrik var på jobbet festade Julia och jag lite i hans lägenhet med lite dricka och ståhej. Och runda om fötterna gick vi ut på stan för att checka läget. Oj så kul har det nog aldrig varit att gå på stan!
Jag fick för mig att jag skulle gå och pierca tungan. Vilken bra idé! Det lär ju vara billigare att pierca mig i Holland, och nu när man var lite glad kanske det inte skulle göra så ont! Det var tur att jag inte hade tagit kanske något glas till för då kanske jag hade haft en stav igenom tungan. När vi nyktrat till kom vi på att det inte var en sån värst bra idé att gå ut på en okänd stad fulla. Hur skulle vi då hitta tillbaka bland alla gator som gick där? Henrik som bott där i fyra månader kan ibland komma fel. Så i ungefär en timme gick åt att leta oss hem. Vi kom till ställen där vi varit förut och allt kändes väldigt konstigt. Ingen av oss kom ihåg vägen hem, eller hur många broar man skulle passera för att komma rätt.
  När vi ÄNTLIGEN hittade hem kastade vi oss på sängen och efter ca 2 sekunder hade båda slocknat.
Vid åtta på kvällen kom Henrik hem och med sig hade han Andreas och Jens som hade flygit från Sverige för att hälsa på honom. Vi fem gick ut på kvällen, såg semifinalen mellan Spanien-Ryssland och sedan begav vi oss mot något trevligt uteställe. Rolig kväll!

                  

Nästa dag såg nästan likadan ut. Idag shoppade jag och Julia alla saker vi spanat in. En drös olika och roliga saker. Den här kvällen gick vi även förbi "The RedLight District" för att ta en titt. Och det var ju helt sjukt säger jag bara. För ni som inte vet vad det är så är det tjejer (och killar fast tjejer) som står i stora fönster och försöker locka till sig ett byte. Man betalar nästan som i en godisautomat och tjejen är din för en stund.
           

  Nu var det dags att bege sig hemåt igen.Vi tog vårt pickochpack, tog oss ut ur stan och ut på motorvägen hemåt. När vi hade färdats i kanske fyra timmar och stod på nästa "lift-plats" åkte det en lång limosine förbi. Säkert runt 6 meter lång limo. Och tro det eller ej med limosinen stannar! Vi hoppar in i dörren längst bak på bilen och kom in i den lyxigaste bil jag någonsin åkt med. Det fanns tv skärm, massor med olika färgranna lampor runt om i taket, skinnsoffor, mattgolv, champagneglas och vinglas med servetter i, det fanns även en champagneflaska. Ja, allt ni kan tänka er! Det gick inte att vara lugn en stund i bilen. Vi fotade och skrattade och kändes oss lyxiga. Färden varade tyvärr ungefär bara 5 km så sen var det roliga slut.
  Inte länge efter det tog två kvinnor och en tjej upp oss. Kvinnorna var systrar och tjejen var dotter till en av dom. När vi berättade att vi sov i tält om nätterna blev de väldigt chockade och sa att det kunde vi verkligen inte göra. Det var alldeles för farligt! Så mamman erbjöd husrum och mat hemma hos henne. Och vi tackade faktiskt ja, vilket vi absolut inte ångrade! Där hemma fick vi smörgåsar och te. Ett gott bemötande av pappan, dotter och hennes pojkvän. Pojkvännen var riktigt imponerad på hur vi lyckats ta oss så långt med bara genom att lifta.
Vi fick sova i ett eget mysigt litet rum och morgonen därpå skjutsade mamman oss till ett bra ställe där folk kunde plocka upp oss. Med oss vi fick extra smörgåsar, godis och hundgodis till Julias hund Teddy.

            
TYSKLAND
Resan fortsatte med små stopp lite här och var och nya bilar att åka med. På ett stopp stannar vi mitt i en liten refug i en korsning. Det var bara en liten gräsplätt och där satte vi oss ner och åt vår lunch. Många av bilarna som åkte förbi stirrade med ett litet leende på läpparna. Vissa skrattade och vissa tutade eller vinkade. Det kändes rätt bra att man kunde roa folk bara genom att ha liten picknick på ett konstigt ställe. Det var inte länge vi satt där innan en bil plötsligt stannade längs vägkanten och frågade om vi var på väg någonstans. "Till Hamburg" svarade vi, och med det fick vi skjuts! Det var en kille och en tjej med bilen full med saker som de fick trycka in i bagageluckan, BARA för att vi skulle få åka med dom. (Och våra väskor var inte så små heller)
Och på väg mot Hamburg var vi, paret vi åkte med erbjöd sovplats och ett bra ställe att titta fotbollen på. Vilket erbjudande tyckte vi men vi tackade godhjärtat nej och ville komma så långt upp i Tyskland som möjligt. Vi hamnade i Flensburg, staden som låg precis intill gränsen till Danmark.
    

---

Och det var här något konstigt hände i våra hjärnor. Det vi idag så mycket ångrade, som vi har så mycket ångest över, men som vi ändå lämnat bakom oss och försökt gå vidare. Den här kvällen var den kväll då Tyskland skulle möta Spanien i final i fotbolls-EM 2008. Vi gick igenom staden för att hitta bästa möjliga ställe att titta på. Vi följde folkströmmen mot ett stort torg där det kryllade av svart-röd-gula människor. En stor skärm var uppsatt. Och många öltält fanns tillhands. Här ville vi hänga under kvällen, men vi ville ju inte gå runt med våra stora ryggsäckar på ryggarna. Julia får den här BRILJANTA idén att gömma ryggsäckarna med dess tunga innehåll bland buskarna i närheten. Smart säger jag, och vi hittar ett perfekt ställe (trodde vi då). Vi täcker dom med våra enda tjocktröjor och med lite löv sen beger vi oss mot torget med 20 euro att köpa öl för, våra mobiltelefoner och kameran. Vi blir målade i ansiktet i Tysklands färger och jag gick runt med Tysklands flagga som vi hittat tidigare på resan. 
Kvällen var verkligen toppen, vi träffade massor av roliga tyskar att samtala med. De lärde oss några få tyska ord som glömdes bort lika fort. Det tråkiga var att Tyskland då inte vann EM nu när vi ändå var i detta speciella land. Men efterfesten hade vi ordnat. Nu var det bara att hämta våra ryggsäckar och följa med killen som visste vart vi skulle. 
Till vår stora förvåning var ryggsäckarna borta. Det enda de lämnat kvar var våra tjocktröjor och det tackar jag Gud otroligt mycket för, annars hade jag nog frysit till döds med det lilla linnet jag hade på mig.
 Det var svårt att se allvarlig och ledsen ut just vid den tiden men hysteriska som vi blev berättade vi för killen att ryggsäckarna var borta, hela våra liv, allting var borta. NÅGON HADE TAGIT DOM!
Och killen säger: "Party?"
Julia förklarar panikslaget igen att de blir inge party för oss eftersom alla våra saker är borta!
Och killen säger igen: "Party!?" 
Julia säger: "You are stupid"
Sen springer vi runt som yra höns desperata efter att få tillbaka våra ryggsäckar. Vi pratade med polisen som inte kunde göra något. De hade inte ens någonstans att erbjuda sovplats! Vad skulle två små flickor ta vägen under natten? Jo, vi fick följa med två tyskar med hem som vi sprang på när vi deppade omkring utan någon vetskap om vad vi skulle göra. Visst låter det farligt att följa med hem sådär, men vi hade ju ingen annanstans att ta vägen. Jag ville inte sova ute! Lägenheten vi kom till var inte den dåligaste heller. Med högt i tak och mycket fin inredning av rummet somnade vi in i en stor skön säng. Julia drömde ständiga drömmar om att vi återfunnit våra ryggsäckar men när vi båda vaknade upp igen insåg vi att mardrömmen verkligen var sann.
  Så denna dag gick åt att leta på alla tänkbara och otänkbara ställen, fråga på stationer och alla möjliga ställen. Men inte ett spår! Vi lade oss i gräset utanför polisstationen, blev iakttagna av bilarna som körde förbi oss och vi slumrade till då och då eftersom nattsömnen inte varit den bästa.
Så fort solen gick i moln frös jag och jag tackade gud än en gång att förövarna lämnat kvar våra tröjor.
Jag ringde mamma och bad henne spärra mitt och Julias bankkort. Kort därefter ringer hon tillbaka och korten är spärrade. Banken hade sett att någon försökt ta ut pengar på Julias kort men misslyckats.

Hur orkar man ta med sig två asstora feta ryggsäckar med sig hem? Eftersom de lämnat kvar våra tröjor kanske det inte var kläder de var ute efter? Och det som fanns i våra ryggsäckar var:
Tält
Liggunderlag
Sovsäckar
Lite hygienartiklar
Något klädesplagg
Halsdukar
Nyinköpta saker som bl.a bestod av: smycken, skor, t-shirts, halsdukar
Pass
Körkort
Bankkort
Mina 240 svenska kronor
Busskort
Lite mat
Det fanns ju inget i väskorna man skulle vilja ha! (Enligt oss) Vi beräknade att det måste vara killar som tagit väskorna, och då finns det knappt något i väskorna som de skulle vilja ha mer än pengarna. Kunde de inte bara kollat igenom väskorna och låtit dom vara kvar? De måste ju se att det är två tjejer på resa från Sverige!

Många gånger förbannade vi de som tagit sakerna och kunde inte förstå hur hjärtlös och okänslig, elak man kunde vara och samtidigt förbannade vi oss själva. Diskussioner om det här tog aldrig slut. Hur kunde vi göra en sådan IDIOTISKT DUM sak? Såklart kommer man på sina misstag efteråt. Och nu kunde vi inte göra någonting mera åt det här.
  Min mamma ville försöka föra över pengar till mig, men jag sa strängt nej. Vi två hade klantat till oss tillräckligt. Det man sår får man också skörda. 
Det var dags för oss att ta oss hem från Tyskland med våra telefoner där batterierna snart tog slut och en kamera. (Pengarna handlade vi upp på mat och lite godis) Helt plötsligt kände man sig så tom, och nästan som en uteliggare. Men nu började resan hem utan våra saker, och det gick ganska bra.

              

DANMARK
Vi kom snabbt in i Danmark efter timtals långa sökningar efter rätt väg och bra plats att lifta på. Det kändes väldigt bra att man var så nära Sverige nu. Nu ville man bara hem till sin säng, speciellt till min mamma som jag inte träffat på över två veckor och min kära pojkvän som väntade på mig där hemma.
  På vägen i Danmark till Helsingör gick som tur var bra (som allt på resan ändå har gjort) en man som vi berättat vårt tragiska misstag gav oss 100 danska kronor innan vi klev ur bilen. Tänk att det finns så otroligt snälla och hjälpsamma människor jämfört med dom som tog våra saker! Så med 100 danska kronorna fortsatte vi vår resa. Vi åkte med en man och en kvinna en bra bit över Danmark. Vi åkte över den stora bron och i motsatt färdriktning såg vi milslånga(!) bilköer som väntade på att få komma över bron. Paret berättade att tidigare denna dag hade en stor latsbil med grisar vält omkull på bron. Alla grisar hade kommit lös och sprang runt på bron. Många var så svårt skadade att de var tvungna att avlivas. Och det hade tagit lång tid att fånga in grisarna igen, vilket resulterade till att bilarna fick stå i timtals i bilkö för att sedan komma över bron.
  Paret släppte av oss i Köpenhamn vid ett bra liftställe att ta oss vidare till Helsingör. Det var kanske 8 mil kvar till dit då en ung kostymklädd kille med en liten liten typ av lastbil stannade och plockade upp oss. Han skulle bara köra ungerfär 5 km, men han skjutsade oss ända fram till hamnen i Helsingör. (Han var ändå arbetslös och inget annat för sig..) En myckte trevlig kille och vi tror att han tyckte detsamma om oss ^^ Han ville bjuda oss på båtresan över men vi sade ifrån och sa att vi skulle försöka åka över med en annan bil.
Och där lämnade han av oss då vi genast gav oss på första bil och frågade om vi kunde åka in med dom. Det var två svenskpratande killar från Vietnam. (Det kändes ganska konstigt att prata svenska med andra igen)
Vi hoppade in i bilen och inne på färjan bjöd de oss på räkmackor. Vi var oerhört tacksamma för deras hjälp och insats för att vi skulle komma hem. Julia tog en av killarnas nr ifall något skulle krisa för oss.

SVERIGE
Äntligen Svergie igen! Vi lyckades få tag på två killar på färjan som skulle köra upp till Stockholm! De hade varit nere och sett fotbollsfinalen så bilen var full med dricka och rödgula kläder och huvudbonader då de hade fått platser mitt i den spanska klacken. Vilken tur vi hade!
Men i Jönköping hade Julias pojkvän och syster kommit med bil för att hämta upp oss. Så där släppte stockholmarna av oss och nu var vi säkrade på att komma hem igen.
Kl. 06.00 på tisdag morgon låg jag i min säng igen! Och jag var så lycklig att jag var hemma! 

---

Jag sov långt in på eftermiddagen den tisdagen och i väntan på att Christoffer skulle komma hem till mig reflekterade jag den här resan (Vilket jag och Julia gjort miljontals gånger efter att något bra inträffat):
Resan har varit en av de kanske mest händelserika resor jag varit med om. Och det har varit väldigt häftigt att inte ha någon tidspress alls under resan!
Jag har fått träffa hundratals nya olika människor, kommunicerat på olika sätt då många inte kunde engelska
Vi har fått nya saker vi vill ändra på i samhället. Vi har fått nya tankeställningar. Vi har kommit på saker man inte tänkt på förut, bl.a bemötande bland människor. 
Vi har bestämt oss att inte bli en tjurig kärring som blivit för trygg i vardagen som de flesta verkar vara. Detta kom vi fram ganska snabbt eftersom att INTE EN ENDA KÄRRING STANNADE BILEN FÖR ATT PLOCKA UPP OSS! Ni vet, i den åldern runt 40-60. Ingen av dessa kärringar tittade ens åt oss. De stirrade rakt fram på vägen med en mungipa som gick nedåt. Det får en att bli så arg och tappa humöret! En stor del av bilarna som åkte förbi skadade vänligt på huvudet när de åkte förbi, eller så tutade dom, eller så vinkade dom eller så gjorde de något annat. Men kärringarna gjorde inte ett piss och de sänkte mig och Julia en hel del.
Så vi har lärt oss en hel del saker på resan. Små saker och stora saker, intressanta och ointresanta, viktigt och oviktiga.
Jag tar med mig den här resan för var dag som går. Den var värd att göras. Och ja, det var nog värt att sakerna försvann. Jag är glad att vi gjorde den. Jag skulle inte vilja ha den ogjord. Aldrig. När sakerna nu försvann fick vi ju också känna på hur det vekrligen kunde vara! Nu var det att försöka överleva. Det blev en äventyrsresa i sig. (Okej, vi fick lite hjälp hemifrån som vi jag egentligen inte ville ha)
Det var så mycket som hände som jag inte ens har tagit upp här och det är otroligt hur folk kan vara så hjälpsamma. Vi skulle vilja tacka alla en gång till vi åkt med!

Till sist vill jag berätta om den speciella känslan jag fick ofta under resan. Och det var när man stod där med tummen i vädret, väntade på en bil skulle stanna, hade man först så mycket hopp om att en bil skulle stanna. För varje ny bil som åkte förbi var det ännu en chans att den stannade. Och en underbar känsla spred sig i hela kroppen precis när bilen saktade in mot kanten. Känslan berättade; En bil har stannat! Ni kanske kan fortsätta er resa! Den känslan var jättehärlig. Men den fick en helt ny vändning när jag och Julia just satt oss i bilen. Då kom tankarna: Överlever vi den här resan? Vart kommer vi bli avsläppta? Kommer vi bli avsläppta? Kommer vi kunna få någon lift på nästa ställe, eller är det här det längsta vi kan komma?
Och sedan började allt om igen när man lyckats komma till nästa ställer där man stod vi vägkanten med nya förhoppninga om att en ny bil ska stanna.

Om du läst igenom det här får du gärna lämna en kommentar. Vill gärna veta hur många som orkat läst om min och Julias resa och skriv gärna vad du tycker om den!